Fornminnen

Rösen, runstenar, hällkistor, stenyxor – alla är de minnen från forna dagar. Fortfarande görs nya fynd då och då. Någon finner ett äldre mynt i trädgårdslandet. I skogen upptäcks medeltida odlingsrösen som dolts av vegetationen. Fornlämningar och fornfynd kallas med ett gemensamt namn fornminnen.

Kummeliberg gravfält. Foto: Lisa MårtenssonKummeliberg gravfält. Foto: Lisa Mårtensson

Fornlämningar är skyddade i Kulturmiljölagen vare sig de är kända eller okända sedan tidigare. Det är länsstyrelsen som lämnar tillstånd om ingrepp i eller undersökning av fornlämningar. Grundregeln är att det är förbjudet att rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller skada en fornlämning.

Fornlämningar definieras som följer:

  • Lämningar i landskapet efter människors verksamhet under forna tider
  • Har tillkommit genom äldre tiders bruk
  • Är varaktigt övergivna
  • Kan antas ha tillkommit före år 1850

Till fornlämningar hör även naturbildningar som ålderdomliga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna till liksom lämningar efter äldre folklig kult . Dessutom klassas skeppsvrak som fornlämningar om förlisning antas ha skett före 1850.

Fornfynd är också skyddade i lag. Till fornfynd hör alla föremål som saknar ägare när de hittas och som:

  • Påträffas i eller vid en fornlämning och har samband med denna
  • Påträffas under andra omständigheter och kan antas vara från tiden före 1850
  • Om man hittar ett fornfynd av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar eller om fyndet består av två eller flera föremål som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans, är man skyldig att erbjuda staten att lösa in fyndet mot betalning.

Om fornfyndet hittas utan ett sådant sammanhang och inte är tillverkat av de metaller eller legeringar som nämns här, tillfaller fornfyndet upphittaren. Det kan ändå vara bra att höra av sig till någon av myndigheterna eller museerna eftersom det är intressant att lägga in fyndet i register. Fornfyndet kan ha ett historiskt värde för forskningen och ge ytterligare kunskap om bygden, under förutsättning att det blir känt.

Läs mer om fornlämningar och vad som händer om man gör ett fynd på Riksantikvarieämbetets hemsida. I Fornsök  kan du själv leta upp fornlämningar och fyndplatser du är intresserad av.

Flintyxa från Gunnarshill. Foto: Lisa Mårtensson

Flintyxa från Gunnarshill. Foto: Lisa Mårtensson

Domarringar

Domarringar och resta stenar

Under romersk järnålder (ca 0-550 e.Kr.) började det bli vanligt att begrava de döda brända i anslutning till resta stenar och domarringar. En domarring är en stenkrets bestående av resta eller klumpformiga stenar, ofta samlade i grupper eller gravfält. Domarringar innehåller vanligen ett ojämnt antal stenar, gärna sju eller nio. En del forskare har velat se en djupare innebörd i detta. Stenarnas antal kan ha haft symboliska funktioner.

Varför kallas det domarring?

Förr trodde man att domarringar var tingsplatser. På varje sten satt en domare och i och med det udda antalet stenar kunde en dom aldrig bli oavgjord. Från järnåldern finns dock inga tecken som tyder på en sådan funktion, utan detta är en ålderdomlig uppfattning som bygger mer påfolktro än på fakta. Däremot kan man tänka sig att gravar i form av stenkretsar har använts som religiösa kultplatser och samlingsplatser i äldre tider. Det finns också belagt att man under medeltiden har hållit ting vid domarringar och andra fornlämningar.

I Ulricehamns kommun finns ett flertal domarringar. De nio domarringarna i Väby och domarringen i Kölingared är ett par av dem.

Domarringen på Kapellkyrkogården i Villastaden. Foto: Lisa Mårtensson

Domarringen på Kapellkyrkogården i Villastaden. Foto: Lisa Mårtensson

Gravfält och gravrösen

Gravfält och gravrösen

Många av de fornlämningar som är tydliga i kulturlandskapet är forntida gravar. I Ulricehamnsbygden finns ett flertal stora bronsåldersrösen. De ligger ofta i höjdlägen, nära vatten eller på platser som när de byggdes kunde ses på långt håll. Gravarna är markeringar i landskapet, byggda för att visas upp. Rösena kan ligga flera tillsammans, de är inte övertorvade utan stenarna syns. Ett gravröse är byggt av stenar i samma storlek och de har en cirkelformad plan sett uppifrån. Oftast är rösena välvda, men de förekommer också med avplanad topp. Så är fallet med ett av bronsåldersrösena i Kroken.

Från järnåldern har vi många fina gravfält där det kan finnas kring 100 forntida gravar på en och samma plats. Kummeliberg, Kycklingkullen och Brunns järnåldersgravfält är fina exempel från vår bygd. Gravfälten kan innehålla många typer av gravar: stensättningar, gravhögar och resta stenar. Det kan även finnas bronsåldersrösen som man fortsatt att använda. Den vanligaste typen av järnåldersgravar är runda stensättningar, men formen kan variera och det finns exempelvis treuddar eller rektangulära stensättningar. En stensättning är egentligen ett flackt stenröse, ofta jordfyllt och övertorvat, men stenar kan synas i ytan. Gravhögarna ser ut som runda välvda kullar. Högarna kan också innehålla stenkonstruktioner, men de är inte synliga i ytan.Resta stenar är gravmarkeringar som ofta förekommer på gravfält. Står de tillsammans kan de forma en domarring eller en skeppssättning. Under järnåldern brändes de döda på gravbål tillsammans med sina tillhörigheter och gravgåvor innan gravläggningen.

Hur man byggde ett bronsåldersröse

Rösen kan innehålla en eller flera gravar. Kantkedjan lades först i en cirkel. Liket lades bränt eller obränt i en stenkista tillsammans medgravgåvor, t.ex. spännen av brons, dolkar och svärd. Kring kistan byggdes graven upp och täcktes slutligen med jämnstora stenar till ett röse. Stenarna är aldrig större än att de går att lyfta. De har troligen burits för hand. Under yngre bronsålder och järnålder brändes den döde och askan samlades ihop i ett lerkärl som grävdes ner i kanten av ett äldre röse, en s.k. sekundärbegravning.

Folktro om rösen och skattsökare

Det finns en mängd sägner om nersatta skatter. Gravgåvor har lagts i rösen och stensättningar under forntiden. Rikedomar har även i senare tider gömts i rösen i ofredstider, av rädsla för tjuvar eller som förvar under resor. Ibland kunde tjuvar och rövare gräva ner sina byten i rösen. Om döden överraskade dem blev godset liggande. Hukekullaskatten i Timmele ochMönekragen är skatter i vår trakt som gömts och sedan återupptäckts långt senare.

Enligt sägnerna fanns det flera sätt att upptäcka skatterna på. Ett osvikligt varsel var att det flammade ljus ur röset på kvällar eller nätter. Ett annat tecken var att man såg en så kalladlyktegubbe eller en höna som låg och ruvade. Om rösets rikedomar var gravgåvor, kunde det hända att den gravlagda själv vaktade skatten. Om man satte ner skatter i ”den ondes våld” fick en orm eller en drake uppgiften att vakta.

Vissa vågade trotsa faran och försöka ta upp skatterna. Ett knep var att ha ett par tvillingstutar till hjälp. Man måste vara tyst, för om man yttrade något eller skrattade sjönk skatten tillbaka i graven igen. Ibland omtalas också att man skulle ha stulna grävredskap.

Skattens väktare kunde skrämma bort skattletarna eller lura dem att prata eller skratta genom att utsätta dem för synvillor, exempelvis en liten halt höna som drog ett hölass. En annan synvilla var att låta skattletarna se sin hemby stå i lågor, och på så sätt få dem att återvända hem utan skatten.

Kummeliberg gravfält. Foto: Lisa Mårtensson

Kummeliberg gravfält. Foto: Lisa Mårtensson

Litteraturtips

Bronsåldersmordet – om arkeologi och ond bråd död av Jonathan Lindström 2009.
Kunskap om skogens historia av Örjan Hill med bilder av Jan Töve, 2003.

Domarringar och resta stenar

Under romersk järnålder (ca 0-550 e.Kr.) började det bli vanligt att begrava de döda brända i anslutning till resta stenar och domarringar. En domarring är en stenkrets bestående av resta eller klumpformiga stenar, ofta samlade i grupper eller gravfält. Domarringar innehåller vanligen ett ojämnt antal stenar, gärna sju eller nio. En del forskare har velat se en djupare innebörd i detta. Stenarnas antal kan ha haft symboliska funktioner.

Varför kallas det domarring?

Förr trodde man att domarringar var tingsplatser. På varje sten satt en domare och i och med det udda antalet stenar kunde en dom aldrig bli oavgjord. Från järnåldern finns dock inga tecken som tyder på en sådan funktion, utan detta är en ålderdomlig uppfattning som bygger mer påfolktro än på fakta. Däremot kan man tänka sig att gravar i form av stenkretsar har använts som religiösa kultplatser och samlingsplatser i äldre tider. Det finns också belagt att man under medeltiden har hållit ting vid domarringar och andra fornlämningar.

I Ulricehamns kommun finns ett flertal domarringar. De nio domarringarna i Väby och domarringen i Kölingared är ett par av dem.

Domarringen på Kapellkyrkogården i Villastaden. Foto: Lisa Mårtensson

Domarringen på Kapellkyrkogården i Villastaden. Foto: Lisa Mårtensson


Publicerat av Sofia Carlenberg den 6 december 2016, senast ändrad den 20 november 2017