Järnvägen

År 1874 invigdes den första smalspåriga järnvägslinjen som gick mellan Ulricehamn och Vartofta. Den kom med tiden att betyda mycket för handeln. Under slutet av 1800-talet förbättrades även landsvägarna och Ulricehamn med sin järnvägsstation var en central plats där många vägar möttes.

Foto på rallareJärnvägen byggs i Ulricehamn. Foto: Eric Hulander

I 32 år fyllde den lilla Vartoftabanans smalspåriga järnvägslinje sin uppgift som Ulricehamns enda järnvägsförbindelse. Vid sekelskiftet 1900 hade man påbörjat arbetet med att anlägga en ny normalspårig järnväg mellan Falköping – Ulricehamn – Landeryd. Järnvägsbygget gick fort och år 1906 kunde Västra Centralbanan öppnas för trafik. Nu hade man en högre kapacitet och kunde även resa söderut med tåget. Vid denna tid stod också det nya slottsliknande stationshuset klart.

Längs järnvägen växte små industrier upp och en rad nya byggnader uppfördes: stationshus, godsmagasin, banvaktarstugor, butiker, fabriker, banker, hotell, föreningslokaler, missionshus, sjukstuga, badhus och villor. Järnvägen hade också stor betydelse för Ulricehamn som kurort. Där tågen stannade växte järnvägssamhällen fram med god service till invånarna. Ett exempel är Timmele.

1894 fick Borås järnväg till Göteborg men först 1917 fanns förbindelsen Ulricehamn – Borås, vilken möjliggjorde resa med tåg hela vägen från Ulricehamn till storstaden Göteborg.

1918 framlades ett förslag om en fortsättning av järnvägslinjen till Jönköping. Bygget av Jönköpingsbanan var ett beredskapsarbete som pågick mellan 1928 och 1940. Redan 1960 lades denna sträckning ner. Sträckorna Ulricehamn – Falköping och Ulricehamn – Borås lades ner 1985. 1988 gick det sista persontåget, det gick till Sjötofta. Därefter fanns godstrafiken kvar ett tag och rälsbussar med gymnasieelever från Tranemo till Ulricehamn gick fram till 1991, då slutligen rälsen mellan Falköping och Limmared revs upp.

Det var av ekonomiska skäl som järnvägen lades ner. Godstrafik och persontrafik kunde ersättas av lastbilar och bussar. Att underhålla och förbättra järnvägen var kostsamt och på den tiden de olika sträckningarna lades ner var det inte lönsamt att fortsätta. Järnvägsområdet nere vid sjön i Ulricehamn var bullrigt, smutsigt och stökigt och det gjorde att invånarna förlorade tillgång till sjön. Att sanera och göra i ordning det gamla järnvägsområdet har varit positivt för Ulricehamn. Idag är all tågräls uppriven och i stället används de gamla banvallarna för rekreation. Långa sträckor är asfalterade och har blivit omtyckta cykelleder.


Publicerat av Sofia Carlenberg den 3 januari 2017, senast ändrad den 8 maj 2018